Jag skulle vilja tillägna ett inlägg till vad jag, kanske vågar kalla, världens bästa tv-serie: House.
Chockerande nog innehåller serien inga uppenbarliga cheesiga kärlekshistorier vilket vanligtvis brukar få Anneli att fastna för en serie. (Jaa jag vet), vilket betyder att serien måste vara väldigt bra. I varje avsnitt känner jag mig svag, illamående, sjuk eller deppig och i nästa stund kan jag inte låta bli att gapskratta. (För att inte nämna mitt oförklariga haltande i gympadojjor som började idag). Sånt händer inte annars. Jaja, jag skulle kunna fortsätta ett bra tag, men det blir bara tråkigt. Kort och gott: House rocks.