Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Lite pirrigt, men ska bli skoj att få göra någonting nytt.

På torsdag kväll började det snöa. Helt oväntat. Det kändes inte ens kallt nog. Med en kudde och middagstallrik i famnen sa Ryan "It's been snowing in some parts of Northern Ireland today". "Really?" "Yup" "Well, it's not gonna snow in Belfast tho, it never does" "It will!" "No, I don't think it will".

Och det gjorde det.

Helt plötsligt var det alldeles vitt. Jag blev som ett litet barn, ringde A och sedan hoppade jag ut i snön. Gick till universitetet, förbi nya Starbucks, förbi Ryan's pub och oj hamnade i en lägenhet jag känner så väl. A pluggar och får inte störas fram tills nästa fredag. Men nu var det ju ett speciellt tillfälle. "You think I can let you go now?" Heh.

Nästa morgon var det ca 1 dm djup kramsnö. Vi skottade bort snön från bilen och allt jag kunde tänka på var hur perfekt snön var för en snögubbe. A blev som ett litet barn, helt galen. Slirade fram på vägen. Satt och ropade och sjöng. "Have you ever driven in snow?" "Nope!" "Maybe I should drive?.." "Wohooo, I could do this all day!". Pojkar.

Igår kom jag hem från min shoppingrunda (på vilken jag spenderade alldeles för mycket pengar!) och fann Scott's nycklar på köksbordet. Wow. Kollade in i rummet och mycket riktigt: det var tomt. Hade mina misstankar kvällen innan då en stor, svart sopsäck stod utanför hans rum och han höll på att tvätta varenda plagg han hade. Är jag elak som känner mig lättad? Inge mera röklukt när man vaknar, ingen dundrande musik som gör att hela huset skakar, inget irritationsobjekt när man kommer in i köket och upptäcker att man inte är ensam. Gu så skönt.

Idag kommer Claire hem igen. Äntligen. Huset är alldeles för tomt. och Ryan ringde och ville komma in på mitt rum igår klockan halv 1 på natten. Full skulle jag gissa. Tack för att jag har lås på dörren!