I onsdags var första dansklassen på över ett år. Jag var minst sagt ringrostig. Man blir rätt så deppad när man inser att flexibiliteten är max en tredjedel av vad den brukade vara, styrkan är obefintlig och man känner sig fånigt osäker i sina rörelser. En tröst var att jag delade mina plågor med 20-30 andra tjejer.

Dansläraren verkar bra. "I see this room as an extension of my bedroom. What we do in here is bedroom dancing. Nothing we do will ever leave this room. Never."

Igår var jag och svenska tjejerna ut på Mclub. Det var jäkligt roligt. Bara £2 (ca 27 kr) per drink + gratis shot så jag blev nog lite fullare än jag borde ha varit på en torsdagkväll. Jobbet var lagomt segt men tack vare en stor bacon & cheese burgare med chips och sedan ca 10 coctailkorvar mådde jag rätt så bra i morse. Bortsett från tröttheten.

Idag fick jag sms från A "I've been in a car crash". Jag blev alldeles kall. Han meddelade direkt efter att han var ok, men jag fick ändå den där obehagskänslan igen. Att det hade kunnat gå så fel. Så snabbt hade hela ens liv kunna förändrats. Jag minns stunden då mamma berättade att syrran gått bort så tydligt. En vändpunkt, eller milstolpe som man kanske säger. Allting förändrades. Och här går man och tror "Det händer inte mig".

Jag tror jag är lite rädd för att förlora folk. Mer än vanligt nuförtiden. Har blivit alldeles för många ofrivilliga avsked för att man vill olika saker, har andra saker att ta itu med. Har jättesvårt att säga hej då, det kan bara handla om att man varit tillsammans under en dag och sen är det kväll och man ska hem till sig. Jag vill bara dra ut på hej dåt. Hittar på nya saker att prata om för att slippa. Vad hände med mig? Jag brukade vara världsmästare på att vara själv. Jag kunde spendera veckor på egen hand och bara läsa, tänka och göra små saker jag gillade. Utan nåt behov av någon annan.

Fan att man ska växa upp.