OJ, ja så dramatiskt kanske det inte blev.

Jag var och lämnade blod igår. Åt lunch, åkte dit, fyllde i papper och blev hämtad av en sköterska. Hon var trevlig och vi pratade på och jag tittade på när blodet togs. Kändes lugnt, lite fascinerande. Sedan fick jag saft och en lapp för en gåva som tack. Tog på mig jackan och tog väskan och sånt. Gick till receptionen och lämnade in lappen. Skänkte bort pengarna men fick en chokladlåda ändå. (Wooh!).

Receptionisten frågade om jag ville boka nästa tid. "Javisst". Började känna mig lite yr. "Går det bra den 6:e april?" "Eh, ja". Lite mera yr. "Tror jag måste sätta mig ner". Jag hörde receptionisten ropa efter någon och jag började snubbla fram mot stolen. Jag famlade med armarna och snubblade lite över stolen. Vid det laget såg jag ingenting och jag kände blodet försvinna från huvudet. Någon tryckte ner huvudet mellan benen på mig (mitt huvud alltså) och jag trodde jag skulle svimma. Men det har man ju varit med om förr. Ner med huvudet och sen andas och så blir det bra.

Men då hörde jag någon bredvid mig säga "Nu har vi en säng här som vi vill att du ska lägga dig på". Så jag lastades upp på den och sedan rullade de iväg mig. Allvarliga sköterskor när jag tittade upp. Jag hann tänka att jag hade nån sjukdom man får när man lämnar blod. (För mycket House den senaste tiden). En snäll sköterska lade kall trasa på huvudet, klädde av mig och gav mig dropp. Tog blodtrycket och pulsen och gav mig massa dricka och tvingade mig att vila. Blodtrycksfall sa hon. Berättade att medicinen skulle få mig att må bättre sen än om jag inte hade tagit den.

Snälla Therese följde mig hem och sedan var jag alldeles slut och småyr så jag höll mig i sängen resten av dagen. Somnade just efter 20.00. Lite spänning i vardagen.